JAG ÄR INTE TJOCK, JAG ÄR GRAVID
Okej, nu ska vi reda ut en sak här. Läste en artikel på ELLE (klick) igår, där Carin Da Silva ryter ifrån då hon blivit kallad tjock och fått andra kommentarer, nu när hon är gravid med barn två. Alltså, detta gör mig tokig. Jag har inte känt av det på samma sätt som hon beskriver, MEN jag har känt av det. Jag väntar första barnet, och är enligt barnmorskan precis så "stor" som man kan förvänta sig. Jag följer kurvan exakt, förklarade hon senast. Men, oavsett om man råkar vara större, mindre, mer svullen, vätskefylld eller vad som helst - man är gravid, man bär på ett nytt liv och beskyddar det med sin kropp. Punkt. Tjock finns inte med i bilden, överhuvudtaget. Det hör lixom till att gå upp i vikt när man väntar barn, och alla gör det olika mycket/lite och så är det med det.
 
 
Men ändå verkar folk tycka det är kul att kalla en "tjockis", på ett enligt dem själva "skämtsamt" och "hjärtligt" sätt och ändå får man höra att "vad braaaaaaaaa att du inte gått upp mer än du gjort!" och "vissa blir ju jäääääääättetjocka, usch" och "hoppas du kan amma så du blir av med kilona sen!" - alltså WTF? Det som är allra mest konstigt är ju att det främst är kvinnor som håller på såhär mot andra kvinnor. Männen är oftast imponerade av oss och säkert lite avundsjuka som inte får uppleva det på samma sätt. Men hallå, kvinnor! Vad håller ni på med? Oavsett om ni har varit - eller kanske blir gravida någon gång så vet ni väl bättre än så här? Och oavsett graviditet eller ej, ingen av er vill väl bli hackade på eller få kommentarer om er vikt? Så varför gör ni så här? För att någon som är gravid är större än er, och det känns bra att trycka ner den personen så ni själva höjs en stund?
 
Kan inte vi kvinnor få bli befriade från all jävla vikt- och bantningshysteri, åtminstone när vi väntar barn? Kan vi inte få känna oss trygga, fina och starka ens då? När vi som mest behöver det?
 
Viktigt att tillägga är också att alla faktiskt INTE (hör och häpna) känner sig säkra och tillfreds med att kroppen förändras och växer så snabbt och att man inte kan klä sig som man brukar. Jag är definitivt en av dem. Det sista man behöver höra är att man är tjock! Vi är ashäftiga som är med om detta mirakel och vi är starka som klarar av det, och inte minst - ALLA gravidkroppar är vackra, coola och förtjänar respekt och omtanke för det dem går igenom. Inget annat. För guds skull, låt min och alla andras kroppar vara ifred och sluta ta er frihet att kommentera den.
 
Nu ska jag baka bullar, förutom den som är i magen, tjohej!
 
 
 
 
 
Kommentarer (5)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
BIKINIKROPP? JAVISST!
Den ultimata bikini-blogg-kroppen? Knappast! För två, eller ens ett år sedan hade jag nog aldrig kunnat lägga ut dessa bilder. Jag har ju skrivit om hur jag känt för min kropp i ett tidigare inlägg (klick) och för ett år sedan, när jag gått upp hälsosamt mycket från året innan, så hade jag mycket svårt att vänja mig och acceptera den kroppen. Tyckte jag var tjock och ville egentligen inte visa mig i bikini, men gjorde det ändå och tyckte de bilderna var ganska fina till slut. Men DET jämfört med NU, var ju ingenting. Då var jag ju fortfarande smal och såg typ vältränad ut, HUR kunde jag tycka det var fult? Perspektiv kanske vore på sin plats.
Nu har jag gått upp betydligt mer, och även om jag hela tiden kämpar med att tycka om mig själv som jag är, så ska jag erkänna att ångesten fanns där inför årets första dopp (som bilderna visar). Jag vet, jag är gravid, och det är vackert. Det är inte magen som är problemet, jag älskar den, den innehåller vårt lilla liv som vi skapat med ren kärlek. Inget är egentligen något problem, men det kändes lite tufft att inte komma i sina vanliga badkläder och jag fick ångest över att andra, icke gravida, och galet snygga bloggare pumpar ut ännu snyggare bilder från stranden och att det nästan förväntas av en modebloggare så här års. Jag erkänner det, jag jämför mig, och det är så dumt! 
Jag hittade till slut dessa bikinibyxor med hög midja och en storlek större, längst in i garderoben, och de satt ju himla bra ändå. Toppen känns väl sådär, men det fick duga för stunden. Celluliter, check. Framtunga bröst som åtminstone vuxit 1,5 storlek, jo men visst. Bredare höfter, rumpa och fylliga fladder-lår, absolut. Men vad FAN, jag har en kropp, jag hittade en bikini som funkade, och jag bloggar om det - alltså HAR jag en bikini-blogg-kropp trots allt. Eller!?
Och bilderna, de blev ju himla fina ändå, så, från och med nu tänker jag inte noja eller jämföra mig mer. Tjockare ska jag bli, och när lillskrutten är ute lär väl alltihop hänga som en påse deg, men det lär vi oss hantera då. En sak i taget känner jag. Njut där ute på beachen i sommar hörrni och skit i allt annat ♥
Kommentarer (5)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
GRAVID - VECKA 21
Välkommen vecka 21! Överallt hör och läser jag om andra som känt att graviditeten är så långsam och seg, en lång, lång väntan, men vi känner helt och hållet tvärtom. Hänger på riktigt inte med! Fattar inte hälften av vad som händer och kan inte ta till mig något av det jag upplever. Vad är det för fel på mig? Jag menar, jag mår hur bra som helst, är hur lycklig som helst och typ världens lugnaste människa just nu - vilket jag aldrig varit innan. Men bilderna på mig och magen, det är någon annan de föreställer. Ultraljudsbilderna, det måste vara någon annans lilla unge. Och sparkarna jag känner mer och mer, det måste vara inbillning. Varför går inget in i min tröga hjärna? Börjar nästan tro att jag är allt annat än normal. Men, men det kommer väl. Eller? Hur som helst så har vi bestämt namn nu! Eller det gjorde vi egentligen för länge sedan för just det könet som det råkar vara. Varelsen kallas "lilla O" här hemma, vilket passar utmärkt då både pojk- och flicknamnet vi gillat bäst börjat på O, så ingen kan misstänka något. Perfekt tycker vi! ♥
Kommentarer (6)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
A LITTLE BODY STORY (varning för mkt personligt inlägg)
Den här kroppen. En ganska vanlig sådan. Inte för stor och inte för liten. En fullt fungerande och frisk kropp. Min kropp. Så mycket skit och påhopp den fått ta genom åren. Så mycket elaka kommentarer och hat. Av vem?
Mig själv såklart.
För två år sedan vägde jag ca 12 kg mindre än jag gör nu. Jag kunde klara mig på en banan och en smörgås på en hel dag, jag orkade ingenting och sov bort den mesta hungern. Hade någon sagt till mig då att jag skulle gå upp 12 kg de närmaste två åren, så hade jag nog hoppat framför första bästa tåg. Det fick bara inte hända. Inte ett kilo upp. Nej, hellre ner isåfall.
Kläder sitter ju mycket bättre på en riktigt smal kropp, eller hur? Jag bar storlek XS, som ibland också det var lite för stort, men då var det ju bara lite coolt oversize, eller hur? Det skulle ju synas i bloggen om jag la på mig några hekto, hemska tanke. Bäst jag höll mig till min "diet". Så här i efterhand förstår jag hur sjukt jag tänkte. Det skulle aldrig slagit mig då, att jag faktiskt hade någon form av ätstörning. Allt handlade om yta, oavsett hur jag mådde på insidan, och tro mig, jag mådde allt annat än bra. I bloggen visade jag upp en glad, positiv och välmående sida och såklart - snygg. Men jag var inte sann mot varken mina läsare eller mig själv, eller ens mina närmaste. 
Idag, två år senare och 12 kilo större, har jag på något vis lyckats vända allt, jag vet inte hur, men jag orkar inte hacka på mig själv mer, jag är helt slut av det. Jag har gett mig fan på att tycka om mig själv, oavsett vikt, oavsett mjukare mage eller celluliter. Jag mår bättre, orkar mer och tycker faktiskt om mina kurvor de flesta dagar. Jag bär storlek S och jag älskar god mat. Vissa dagar kommer tankarna och hatet tillbaka, men all kärlek som numera finns i mitt liv tvingar undan det. Men, jag är inte där än, jag kämpar vidare med att acceptera och älska mig själv, varje dag. 
Vad vill jag säga med det här egentligen? Det vet jag inte riktigt, men jag önskar att det inte var såhär. Att så himla många avskyr sina kroppar, att inte alla mått är accepterade, att man är "plus size" så fort man bär större än S. Vem fan har bestämt det? Det här är den mörka och jävliga sidan av mode som jag hatar och eftersom jag alltid gått min egen väg så tänker jag heller inte följa denna. 
Jag ville helt enkelt öppna upp mig för er och berätta sanningen, och tyckte det passade bra som inlägg i utmaningen "Wild Card" för It Girls, då det är ett så himla viktigt ämne. Kan vi inte snälla hjälpas åt att börja acceptera oss själva och varandra för de vi är? Ingen kropp förtjänar att få så mycket skit, ingen. Kan vi inte bara vara glada för att vi har en kropp och en själ? Två fantastiska verktyg som vi borde använda på bästa sätt. Våra kroppar borde forma modet, inte tvärtom.
Jag vet att det är svårt, men kan vi inte sprida detta och tillsammans må bättre? Jag vet att det finns många som läser som känner som jag, och som brottas med sina tankar. Men jag lovar er, om jag kunde vända allt, så kan ni det med. Kämpa på, det tänker jag göra ♥
Kommentarer (30)
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like

 
Visa fler inlägg